Nu har jag läst färdigt Elisabeth Åsbrinks bok ”Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander.”
Utan att göra anspråk på att vara litteraturkritiker ska jag försöka skriva en recension men först vill jag skriva lite om mina egna minnen från det inträffade. Om pjäsen minns jag först att jag tyckte det var positivt att man vågade göra ett nytt teaterprojekt efter att några intagna som spelade ”I väntan på Godot” rymde i samband med en föreställning. Detta var i slutet på 1980-talet och kanske hade avståndet i tid gjort att man nu vågade säga ja till ett nytt teaterprojekt? Sedan såg jag aldrig pjäsen, minns inte att jag hade så mycket åsikter om den när den debatterades i media. Däremot minns jag mycket väl polismorden i Malexander. Jag arbetade när nyheten kom ut. Just då befann jag mig på en avdelning på en tung, sluten anstalt. Det var några intagna som applåderade när nyheten om de döda poliserna lästes upp. Detta gjorde mig minst sagt förbannad! Andra blev bekymrade för de begrep genast att detta skulle drabba dem på ett eller annat sätt. Detta blev än mer tydligt efter hand som vi fick veta vilka det var som låg bakom morden. Personligen kände jag en besvikelse över att ytterligare ett gott initiativ svikits av dem som det var tänkt att gynna. Även om brotten inte hade direkt samband med pjäsen så fördes debatten i just den riktningen precis efter händelserna. Här tycker jag att Elisabeth Åsbrink gör ett bra arbete med att bena upp vad det var som hände och framför allt fråga sig varför. Vad hade de olika inblandade för motiv bakom sina handlingar? Kunde det ha förhindrats? Hur fördes debatten i samhället kring pjäsen och senare kring morden? Så här i efterhand känns pjäsen och de medverkande i den mycket starkt förknippade med polismorden i Malexander så det var nyttigt att bli påmind om att det bara var Tony Ohlsson av de medverkande i pjäsen som var med i Malexander. En av de tre var överhuvud taget inte inblandad i nazismen, rånen eller morden. Den tredje blev dömd för häleri då man hittade pengar från ett av rånen hos honom.
Det som jag ändå tycker är den största behållningen av boken är (som vanligt när det gäller mig) nyanserna. Att det inte är så enkelt som att vissa människor gör medvetna val utifrån väl underbyggda faktaunderlag. Vi drivs av olika drivkrafter utifrån vem vi är. Norén drevs av sin konst som han var beredd att offra människor för. Här menas att han utnyttjade fångarna för sin konst. Han drevs också av fåfänga vilket han erkänner i en intervju med Åsbrink. Riksteaterns producent Isa Stenberg drevs av sin livsuppgift (?) att underlätta Noréns arbete och hon fick ta ett alldeles för stort ansvar för fångarna. Hon blev också totalt duperad av framför allt Tony Ohlsson och hon allierade sig med fångarna mot kriminalvården vilket ignorerades av Norén. 
Fångarna hade sinsemellan olika motiv men det framgår att ett avbrott i tristessen på anstalten kan ha varit en gemensam nämnare. Kriminalvården då? Åsbrink har intervjuat såväl den person som beviljade projektet från början, dåvarande regionchefen i Göteborg Birgitta Göransson, som dåvarande regionchefen i Stockholm Gunnar Engström. Båda dessa beskrivs som idealister som tror på idén om människans förmåga till förändring till det bättre. Detta var också deras drivkraft, att visa kriminalvården från en annan sida, att kanske kunna rehabilitera fångarna och omvända de två nazisterna. Dåvarande generaldirektören Bertel Österdahl har också intervjuats och han tar gentilt på sig hela ansvaret. Det kan han nu göra som pensionär sedan ett antal år tillbaka… Åsbrink antyder också att hade det varit någon annan än just Norén hade kanske inte projektet fått lika mycket stöd. Alla inblandade var väl medvetna om hans status som en av Sveriges främste dramatiker. (Ständig tvåa efter Ingemar Bergman som ju spelar i en egen division) De blev lite smickrade av att få vara med i ett av hans projekt.
I Åsbrinks slutord är det till slut ingen som undgår kritik, inte heller polisen som saknade ett fungerande radiosystem. De poliser som mördades hade inte en aning om vilken typ av brottslingar de mötte eftersom de inte fått ta del av den information som fanns- de tillhörde ett annat distrikt nämligen.
Det är en mycket läs- och tänkvärd bok för alla som är intresserade av konst, kriminalvård, journalistik och samhällsdebatt.
Avslutningsvis hoppas jag att det snart gått tillräckligt lång tid för att man på nytt ska våga satsa på att låta intagna ägna sig åt kultur i olika former, men att man då tar lärdom av det som hände och inte låter sig svepas med av kändisglans och fåfänga.
Lite länkar: nummer.se; SvD; Expressen; DN; Sydsvenskan;
Senaste kommentarer