Råttan har varit lite lat och har inte skött sin blogg. Det är också ett problem att inte kunna blogga på jobbet, man blir hopplöst sen med kommentarer till det som händer i rättsfrågorna. Helst ska man ju vara på hugget direkt! Tack vare ett virus är nu Råttan hemma och kan kosta på sig att vara snabb!
Sturebymordet har fått sin upplösning och Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Jag brukar i vanliga fall försvara vårt system där unga människor döms lindrigare än vuxna men i det här fallet vet jag inte om 18 månader ändå inte är lite lite… Men av det som framkommit i medierna så verkar det riktigt att flickan döms lika hårt som pojken även om det var han som rent handgripligt utförde mordet. Hemskt och förfärligt är det för alla inblandade i alla fall. Läs mer på tex SvD och DN och AB
Sen kan man ju inte låta bli att kommentera ”Kapten klänning” Göran Lindberg. En hög polischef som har sex utanför äktenskapet, det hoppas jag verkligen inte hade blivit en skandal i Sverige 2010 men i det här fallet är det så mycket mer… våldtäkt, sexköp och pedofili. Ja jösses. Det hade varit illa nog om det varit en vanlig ”buffel” till polis men just den här har profilerat sig på genusfrågor. Och nu misstänks han för fler brott. Det har spekulerats i medierna en hel del hur just detta kan komma sig. Själv ser jag två huvudspår: antingen tänker han att eftersom han lagt så mycket av sin yrkesidentitet på jämställdhet så kan han ”unna” sig att köpa kvinnor och ragga småflickor på fritiden. Eller så har han haft arbetet med jämställdhet som ett sätt att bekämpa sina ”demoner” som han ju vetat att han har. Jag vet inte, men den sista förklaringen är aningen mer sympatisk än den förra men resten av hans liv blir nog inte som han tänkte sig… Det som i alla fall är en smula uppmuntrande är att här tycks gränsen ha gått även för polisens väl kända kollegialitet. Att spöa frugan eller bus, köra lite fort eller vifta med polislegget på fyllan kan man kanske se mellan fingrarna med men inte att våldta barn. Skönt att veta var gränsen går!
Leif GW Persson mfl har utrett utredningen av mordet på Pernilla Hellgren. Persson konstaterar att Engla kunde ha levt om polisen i Dalarna gjort som man ska. Det är allvarligt. Än allvarligare är att uppgifter kan ha städats bort inför utredningen. Om det stämmer vill vi se riktiga repressalier mot de ansvariga!!
De var lite väl flummiga så klart, tiden var sån, men det ledde i alla fall fram till en ny kriminalvårdslag 1973 och en utbyggd frivård eftersom man inte tyckte att fängelser egentligen var en bra idé. När jag började arbeta i rättsväsendet 1988 fanns det fortfarande människor som ifrågasatte att man skulle låsa in kriminella eftersom det var samhällets fel att de begått brott… Sedan dess har trenden gått mot ökad säkerhet med kulmen 2004 som DN beskriver i sin artikel.
Utan att göra anspråk på att vara litteraturkritiker ska jag försöka skriva en recension men först vill jag skriva lite om mina egna minnen från det inträffade. Om pjäsen minns jag först att jag tyckte det var positivt att man vågade göra ett nytt teaterprojekt efter att några intagna som spelade ”I väntan på Godot” rymde i samband med en föreställning. Detta var i slutet på 1980-talet och kanske hade avståndet i tid gjort att man nu vågade säga ja till ett nytt teaterprojekt? Sedan såg jag aldrig pjäsen, minns inte att jag hade så mycket åsikter om den när den debatterades i media. Däremot minns jag mycket väl polismorden i Malexander. Jag arbetade när nyheten kom ut. Just då befann jag mig på en avdelning på en tung, sluten anstalt. Det var några intagna som applåderade när nyheten om de döda poliserna lästes upp. Detta gjorde mig minst sagt förbannad! Andra blev bekymrade för de begrep genast att detta skulle drabba dem på ett eller annat sätt. Detta blev än mer tydligt efter hand som vi fick veta vilka det var som låg bakom morden. Personligen kände jag en besvikelse över att ytterligare ett gott initiativ svikits av dem som det var tänkt att gynna. Även om brotten inte hade direkt samband med pjäsen så fördes debatten i just den riktningen precis efter händelserna. Här tycker jag att Elisabeth Åsbrink gör ett bra arbete med att bena upp vad det var som hände och framför allt fråga sig varför. Vad hade de olika inblandade för motiv bakom sina handlingar? Kunde det ha förhindrats? Hur fördes debatten i samhället kring pjäsen och senare kring morden? Så här i efterhand känns pjäsen och de medverkande i den mycket starkt förknippade med polismorden i Malexander så det var nyttigt att bli påmind om att det bara var Tony Ohlsson av de medverkande i pjäsen som var med i Malexander. En av de tre var överhuvud taget inte inblandad i nazismen, rånen eller morden. Den tredje blev dömd för häleri då man hittade pengar från ett av rånen hos honom.
Bilden här är en beskuren version av den i papperstidningen. Artikeln handlar om att han är efterlyst i stora delar av Europa nu när han häktats i sin frånvaro i Sverige. Inget konstigt med artikeln. Men bilden?? Var det med avsikt som Metro lade in en bild som är som gjord för att 14-åriga gangsterpojkar från förorten ska kunna klistra upp den på väggen som en idol-poster? Hur tänkte de?
Senaste kommentarer