Äntligen!

Tack DN och journalisterna Ewa Stenberg och Mats Carlbom! Som jag har väntat på att debatten om human kriminalvård ska börja!! Alla vet att pendeln i samhällsdebatten brukar svänga fram och tillbaka men nu är det bra länge sedan det diskuterades om Sverige ska ha en human kriminalvård eller inte. I slutet av 60-talet höjdes många tunga röster för fångarnas rättigheter och KRUM bildades. De var lite väl flummiga så klart, tiden var sån, men det ledde i alla fall fram till en ny kriminalvårdslag 1973 och en utbyggd frivård eftersom man inte tyckte att fängelser egentligen var en bra idé. När jag började arbeta i rättsväsendet 1988 fanns det fortfarande människor som ifrågasatte att man skulle låsa in kriminella eftersom det var samhällets fel att de begått brott… Sedan dess har trenden gått mot ökad säkerhet med kulmen 2004 som DN beskriver i sin artikel.

Eftersom ”det allmänna rättsmedvetandet” kräver hårdare tag har samtliga (?) politiska partier ställt sig bakom dessa krav och det har varit ytterst marginell skillnad på de olika regeringarna. Det som också har hänt parallellt med utvecklingen med ökad säkerhet är att Kriminalvården har utvecklat behandlingsprogram på ett mycket seriöst sätt. Man har en ackrediteringspanel bestående av erkända forskare som granskar de program som ska genomföras. Detta är bra eftersom kriminalvårdens uppdrag är att minska återfallen i brott.

Kanske behövs de nya ”superfängelserna” och kanske leder de till något gott men det kräver att personalen som ska arbeta inne på de avdelningarna har större hjärta än muskler!!

Tänk, om 10 år kanske pendeln har svängt tillbaka igen?

Vem ansvarar polisen inför?

Sydsvenskan har inlett en granskning av anmälningar mot poliser och vad de leder till. De kan visa att en anmälan mot en polis nästan aldrig leder till en åtgärd. Av nästan 2000 anmälningar under åren 2006-2008 valde åklagare att inleda förundersökning i 497 av ärendena. 15 av dessa ledde till åtal och av dessa 11 till fällande dom. Jag ställer upp siffrorna så blir proportionerna tydligare:

1955
497
15
11

11 fällande domar av 1955 anmälningar på två år.

Vi som arbetar inom rättsväsendet vet att de personer vi ”arbetar med” dvs de kriminella är mycket förtjusta i att anmäla oss för allt möjligt. Så om vi tänker oss att 60-70% av anmälningarna är sådana, alltså helt utan grund så är ändå andelen fällda polisanställda väl låg. Jag går ett steg längre; säg att åklagarna är helt opartiska (vilket de ju inte är eftersom de arbetar mycket nära polisen som chefer för förundersökningarna) men säg att de är det och att de 497 ärenden som de inledde förundersökning av är den andel som har grund… 15 åtal av 497 ärenden är ganska lite det också. Eller mycket lite.

Vad är problemet? Ja så klart att kollegor inte vittnar mot kollegor. Att kollegor utreder varandra och att åklagarna inte är så långt från att vara kollegor de också.

Vad är lösningen? En fristående myndighet som granskar dem som har makt över människor, som har slutna system som gynnar kollegialitet. Polisen, kriminalvården, tullen och kanske försvarsmakten? Frågan har diskuterats och lagts åt sidan men kanske artikelserier som Sydsvenskans kan väcka frågan politiskt igen. Hoppas det.

Jag har skrivit det förut, jag vill kunna lita på rättssystemet. Jag vill kunna lita på att poliser är korrekta, att åklagare är opartiska och att domstolarna är kompetenta. Jag är inte så naiv att jag tror att det är så, men jag vägrar ge upp tanken på att det är så det ska vara!!

Att stänga eller inte stänga?

Försvaret och Kriminalvården har några saker gemensamt, de lägger ner enheter på ibland illa underbyggda grunder. Nu är det dags för Kriminalvården att anpassa beståndet efter budgeten. Man har byggt en massa nya anstalter och platser utan att ha fått ramhöjninar från regeringen och nu straffar sig detta. Enligt DN.se i dag finns det nu utpekade häkten och anstalter som ska läggas ner.  Skillnaderna mellan försvaret och kriminalvården är stora, inte minst när det gäller efterfrågan på deras tjänster i det politiska livet. Regeringar (oavsett färg) lovar fler poliser och nu börjar alla dess poliser synas i gatubilden, men att det leder till större behov av åklagare och kriminalvårdare glöms liksom bort. När nu Kriminalvården slösat lite för mycket i nygbyggnationer så leder det till att ca 600 arbeten försvinner. Sedan kompenseras en del av det med de nybyggnationer som faktiskt hinner bli klara som Sandvik och häktet i Helsingborg (något som DN inte tar med i sin uppräkning av jobb som försvinner) men det är ändå tuffa bud för kriminalvården.

Vad har man på Justitiedepartementet tänkt att rättsväsendet ska göra med alla brottslingar som de nya poliserna (förhoppningsvis) griper? Domstolarna är överhopade med arbete, de har också fått lägga ner tingsrätter och slimma sin organisation. Kriminalvården räknar med fortsatt ökad klienttillströmning men anslagen ökar inte i samma takt. Politiskt låter det käckt med ”fler poliser” men det borde automatiskt följas av …och mer resurser till åklagare, domstolar och kriminalvård. Men det blir inte lika klatschiga slagord av det i en valdebatt.

Om konst, mord, fåfänga och debatt

Nu har jag läst färdigt Elisabeth Åsbrinks bok ”Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander.” Utan att göra anspråk på att vara litteraturkritiker ska jag försöka skriva en recension men först vill jag skriva lite om mina egna minnen från det inträffade. Om pjäsen minns jag först att jag tyckte det var positivt att man vågade göra ett nytt teaterprojekt efter att några intagna som spelade ”I väntan på Godot” rymde i samband med en föreställning. Detta var i slutet på 1980-talet och kanske hade avståndet i tid gjort att man nu vågade säga ja till ett nytt teaterprojekt? Sedan såg jag aldrig pjäsen, minns inte att jag hade så mycket åsikter om den när den debatterades i media. Däremot minns jag mycket väl polismorden i Malexander. Jag arbetade när nyheten kom ut. Just då befann jag mig på en avdelning på en tung, sluten anstalt. Det var några intagna som applåderade när nyheten om de döda poliserna lästes upp. Detta gjorde mig minst sagt förbannad! Andra blev bekymrade för de begrep genast att detta skulle drabba dem på ett eller annat sätt. Detta blev än mer tydligt efter hand som vi fick veta vilka det var som låg bakom morden. Personligen kände jag en besvikelse över att ytterligare ett gott initiativ svikits av dem som det var tänkt att gynna. Även om brotten inte hade direkt samband med pjäsen så fördes debatten i just den riktningen precis efter händelserna. Här tycker jag att Elisabeth Åsbrink gör ett bra arbete med att bena upp vad det var som hände och framför allt fråga sig varför. Vad hade de olika inblandade för motiv bakom sina handlingar? Kunde det ha förhindrats? Hur fördes debatten i samhället kring pjäsen och senare kring morden? Så här i efterhand känns pjäsen och de medverkande i den mycket starkt förknippade med polismorden i Malexander så det var nyttigt att bli påmind om att det bara var Tony Ohlsson av de medverkande i pjäsen som var med i Malexander. En av de tre var överhuvud taget inte inblandad i nazismen, rånen eller morden. Den tredje blev dömd för häleri då man hittade pengar från ett av rånen hos honom.

Det som jag ändå tycker är den största behållningen av boken är (som vanligt när det gäller mig) nyanserna. Att det inte är så enkelt som att vissa människor gör medvetna val utifrån väl underbyggda faktaunderlag. Vi drivs av olika drivkrafter utifrån vem vi är. Norén drevs av sin konst som han var beredd att offra människor för. Här menas att han utnyttjade fångarna för sin konst. Han drevs också av fåfänga vilket han erkänner i en intervju med Åsbrink. Riksteaterns producent Isa Stenberg drevs av sin livsuppgift (?) att underlätta Noréns arbete och hon fick ta ett alldeles för stort ansvar för fångarna. Hon blev också totalt duperad av framför allt Tony Ohlsson och hon allierade sig med fångarna mot kriminalvården vilket ignorerades av Norén.

Fångarna hade sinsemellan olika motiv men det framgår att ett avbrott i tristessen på anstalten kan ha varit en gemensam nämnare. Kriminalvården då? Åsbrink har intervjuat såväl den person som beviljade projektet från början, dåvarande regionchefen i Göteborg Birgitta Göransson, som dåvarande regionchefen i Stockholm Gunnar Engström. Båda dessa beskrivs som idealister som tror på idén om människans förmåga till förändring till det bättre. Detta var också deras drivkraft, att visa kriminalvården från en annan sida, att kanske kunna rehabilitera fångarna och omvända de två nazisterna. Dåvarande generaldirektören Bertel Österdahl har också intervjuats och han tar gentilt på sig hela ansvaret. Det kan han nu göra som pensionär sedan ett antal år tillbaka… Åsbrink antyder också att hade det varit någon annan än just Norén hade kanske inte projektet fått lika mycket stöd. Alla inblandade var väl medvetna om hans status som en av Sveriges främste dramatiker. (Ständig tvåa efter Ingemar Bergman som ju spelar i en egen division) De blev lite smickrade av att få vara med i ett av hans projekt.

I Åsbrinks slutord är det till slut ingen som undgår kritik, inte heller polisen som saknade ett fungerande radiosystem. De poliser som mördades hade inte en aning om vilken typ av brottslingar de mötte eftersom de inte fått ta del av den information som fanns- de tillhörde ett annat distrikt nämligen.

Det är en mycket läs- och tänkvärd bok för alla som är intresserade av konst, kriminalvård, journalistik och samhällsdebatt.

Avslutningsvis hoppas jag att det snart gått tillräckligt lång tid för att man på nytt ska våga satsa på att låta intagna ägna sig åt kultur i olika former, men att man då tar lärdom av det som hände och inte låter sig svepas med av kändisglans och fåfänga.

Lite länkar: nummer.se; SvD; Expressen; DN; Sydsvenskan;

Bilden av Acar

Råttan läste Metro i dag, som många andra dagar. På en bild nästan lika stor som hela tidningssidan, kommer Denho Acar gående mot läsaren. Bilden här är en beskuren version av den i papperstidningen. Artikeln handlar om att han är efterlyst i stora delar av Europa nu när han häktats i sin frånvaro i Sverige. Inget konstigt med artikeln. Men bilden?? Var det med avsikt som Metro lade in en bild som är som gjord för att 14-åriga gangsterpojkar från förorten ska kunna klistra upp den på väggen som en idol-poster? Hur tänkte de?

Vems moral?

Läser i Svenska Dagbladet om ”Svenska motståndsrörelsen” som sprider flygblad som varnar för dömda pedofiler. I en artikel i samma tidning säger deras företrädare Mikael Skillt att:

Ett sådant här brott kan man över huvud taget inte sona. Det handlar inte om att vi dömer och det handlar inte om att vi vill att de här människorna ska lida i all oändlighet. Det handlar om att föräldrar har rätt att veta om saker som utgör ett direkt hot.

Jag ser flera problem med rörelser som denna liksom medborgargarden och liknande. Man kan kalla dem parallella rättssystem. Dessa urholkar förtroendet för rättsväsendet. Om jag blir drabbad av ett brott, varför ska jag gå till polisen? Jag kan lika gärna vända mig till Svenska Motståndsrörelsen, Hells Angels eller varför inte Don Corleone?

Ett annat problem är just det som nämns i citatet ovan; att brottslingar inte anses kunna sona sina brott. I alla fall inte pedofiler enligt Mikael Skillt som själv är dömd för flera brott. Jag tror på att även pedofiler kan bättras, de kanske inte kan sluta tända på barn. Men de kan fås att inse att de inte kan leva ut sin läggning i praktiken och då är de inte längre en fara för någon. Precis som man kan behandla narkomaner, våldsbrottslingar och spelmissbrukare.

Hur ska man behandla dem som kört rattfulla och skadat personer? Eller dem som rånat banker och skadat kassörskans psyke för livet? Eller alla som fifflar med bidrag /jobbar svart och urholkar skattesystemet så gamlingar inte får den vård de behöver? För att inte tala om allt elände knarklangarna sprider omkring sig. Det blir långa listor i varje grannskap som ska sättas upp… Själv känner jag inte mina grannar så väl att jag vet vad de eventuellt gjort sig skyldiga till. Jag vill inte veta heller, om man kände till all skit som folk har för sig skulle man ju inte våga gå ut!!

Nu har en åklagare, Bertil Månsson i Västernorrland, beslutat att åtala Mikael Skillt för förtal. Det är bra! Jag läste nånstans om pedofiler i USA som tvingas leva i skogen eftersom de av domstol har förbjudits att leva inom en viss radie av några barn över huvud taget. Märkligt, så vill i alla fall inte jag ha det i Sverige!

Håll käft och jobba!

Hittills har Råttan inte tyckt att den haft så mycket att skriva om Helikopterrånet. Vad finns det att tillägga liksom? Spektakulärt rån, stor mediabevakning, polis som slingrar sig och jakt på syndabockar. Nu kan jag dock inte låta bli när jag läser följande på SVT Text:

 Ask: Håll käft och gör ert jobb       
                                        
  Justitieminister Beatrice Ask är      
  missnöjd över läckorna inom polisen   
  i utredningen om helikopterrånet.     
                                        
  Stockholmspolisen ska ha läckt        
  uppgifter till media för att sabotera 
  utredningen, enligt källor vid Riks-  
  kriminalpolisen som TV4 Nyheterna     
  talat med.                            
                                        
  Jusitieministern säger i en intervju  
  att hon hoppas att poliserna inte har 
  tid att gå omkring och skvallra.      
                                        
  -De ska hålla käften och göra sitt    
  jobb, säger Beatrice Ask.   

Nu har justitieministern tröttnat. Jag har skrivit tidigare om intern rivalitet mellan olika delar av polisen och funderat kring vad det kan tänkas kosta oss skattebetalare att polisen inte ens kan samarbeta med sig själv. Här är det tydligen Nationella insatsstyrkan mot Stockholmspolisen. När ska polisen sluta gnälla över att de inte har resurser och i stället börja använda alla de miljarder de får på bästa sätt?? Heja Beatrice Ask!

Fri i förtid?

Råttan har skrivit om Biljana Plavsic tidigare och om hennes liv i svenskt fängelse. Nu pågår processen att avgöra om hon ska friges enligt svensk praxis, det vill säga när 2/3 av tiden är avtjänad eller om hon ska sitta hela straffet. Jag vet inte vad jag tycker, men det verkar rimligt att hon ska verkställa enligt svenska regler när hon nu avtjänat sitt straff i Sverige. Det stör mig däremot lite att DN:s rubriksättare får det till att hon skulle släppas ”förtid” vilket ju inte är fallet. Onödigt och mer likt kvällstidningsjournalistik tycker jag.

Rattfylleri, helt ok

Allt om motor.se skriver om att Motormännen ska starta en kampanj för att vi svenskar ska ange dem som vi vet kör rattfulla. Det är ju en vacker tanke, men det finns nog effektivare sätt: som det sociala trycket, att ta nycklarna eller helt enkelt erbjuda sängplats eller ringa taxi till dem som druckit. Motormännen har nog helt rätt i att det är omgivningens acceptans som styr om någon kör rattfull eller inte. Om sen angiveri till polisen är rätt väg att gå vet jag inte. Det beror väl på vilken relation man har till den som tänker köra rattfull.

Sen läser jag med intresse den tabell som finns i artikeln:

Län	Antal rattfylleribrott per 100.000 körkortsinnehavare
Jönköping	160
Kronoberg	176
Östergötland	181
Dalarna	189
Västerbotten	191
Örebro	196
Västra Götaland	208
Kalmar	210
Uppsala	214
Gävleborg	214
Skåne	218
Södermanland	222
Västmanland	240
Stockholm	245
Gotland	250
Halland	250
Norrbotten	253
Blekinge	269
Värmland	282
Jämtland	290
Västernorrland	293

Kolla nu listan. Om vi ska tro på att statistiken är insamlad på likartat sätt i alla län så blir man inte förvånad över att Jönköping har lägst andel rattfulla, för i Jönköping är de väl frikyrkliga allihop? Man blir inte heller förvånad över att ett norrlandslän har högst andel. Men så när man tittar igen så har Västerbotten ”bara” 191 rattfulla/100 000 körkortsinnehavare. Det ligger granne med värstingen Västernorrland. Vad beror detta på? Är det poliskulturen som skiljer? Är det metoden att samla in statistik? Man blir onekligen nyfiken…

Varför lär man sig inte?

DN:s pigge kriminalrporter Lasse Wierup rapporterar att trots att Försäkringskassan har anmält ett stort antal bedrägerier så utreds inte dessa av polisen. Polisen säger att de inte har tid, utredningarna läggs på hög. Till och med när det gäller anmälan mot medlemmar i gäng som tex Hells Angels. Inte tid? Längst ner i artikeln kan man läsa:

Efter ytterligare efterforskningar visar det sig dock att en av de många anmälningarna mot kriminella i Stockholm faktiskt lett till åtal och dom. För någon månad sedan fälldes en supporter till den kriminella organisationen Bandidos för bidragsbrott. Kanske är det talande att utredningsarbetet gjordes av en helt annan enhet än bedrägerirotlarna, nämligen Söderortspolisens insats mot ”yngre livsstilskriminella”, SYL. Utredare Fredrik Leinfelt tyckte inte att arbetet var särskilt betungande:

– Vi fick ju i princip en färdig utredning från Försäkringskassan, så polisiärt var det väldigt enkelt.

Så Polisen har alltså inte tid?

Jag tror att det beror på att det är mer macho att gripa gangsters med stora insatser med skottsäkra västar, mycket vapen och dramatik. Att plocka in någon för att ha lurat skattebetalarna på pengar är helt enkelt inte lika kul. Men som skattebetalare bryr jag mig inte om ifall gängmedlemmar sitter inne för bedrägerier eller för bankrån, bara de buras in när de har begått brott. Det funkade ju mot Al Capone, varför inte i Sverige? Så snälla farbror polisen; sätt igång! Det är ju öppet mål!!