Immun men farlig
Sydsvenskan tar upp en svår fråga i dag. I Malmö har en ung man vid ett flertal tillfällen helt oprovocerat misshandlat personer som han helt slumpmässigt träffat på. Det exempel som lyfts fram i dagens tidning är en äldre dam som fick sin arm krossad. Åklagare Bo Albrektsson har beslutat att inte väcka åtal. Det låter ju förfärligt!!! Det som komplicerar fallet är att ”22-åringen” som han kallas i artikeln i tidigare rättsprocesser bedömts vara rättsligt okapabel. Han har nämligen svår autism och kan inte hållas ansvarig för sina handlingar eftersom han inte förstår dem, han saknar uppsåt. Så, det som först framstår som en skandal han då fått fler nyanser. Att döma och låsa in 22-åringen skulle vara som att låsa in en 5-åring som inte har förstått vad den går. Vi låser inte in 5-åringar i Sverige, alltså inte heller en 22-åring med svår autism.
22-åringen har två personliga assistenter som ska följa honom överallt och förhindra att han hoppar på folk. Detta har tydligen inte fungerat eftersom han ändå lyckas misshandla människor tex en 5-årig flicka. Så, om nu inte rättsväsendet kan skydda allmänheten från den här unge mannen, vem ska göra det?
Det finns lagstiftning inom psykiatrin (LPT) som man skulle kunna ta till, överhuvud taget tycker jag -utifrån det lilla man får veta- att detta är en fråga för psykiatrin. Jag hoppas att Sydsvenskan följer upp reportaget i morgon med frågor till psykiatrin för det verkar onekligen som om samhället behöver skyddas från detta barn i en vuxen mans kropp.
Tags: LPT, misshandel, Olof Westerberg, Psykiatrin, Sydsvenskan
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
juni 22, 2009 at 7:29 f m
Självklart skall denna person låsas in,ev.bör dom personliga assistenterna bytas ut eftersom dom inte klarar sin uppgift,
man får hoppas att nästa angrepp är någon som kan ge tillbaka så att han ser att angreppen är behäftade med obehag.
juni 22, 2009 at 7:56 f m
Att någon slår tillbaka skulle inte hjälpa eftersom en person med svår autism har väldigt svårt att förstå orsaks-verkan samband. Han kan lika gärna koppla bestraffningen till något helt irrelevant som vilket väder det råkar vara då, eller vad han åt till lunch.
juni 22, 2009 at 8:06 f m
Håller med Jonas. En gravt autistisk person förstår inte sambandet mellan egen handling och dess konsekvens. Här måste man gå till botten, d.v.s. hindra den autistiske från att åstadkomma skada – och klarar inte två personliga assistenter detta (!) finns det nog tyvärr inget annat alternativ än internering i sluten vård.
juni 23, 2009 at 9:01 e m
Internering? Det här handlar trots allt om mycket sällsynta incidenter.
Jämför exempelvis med unga killar med missbruksproblem som gång på gång åker dit för misshandel för att strax efter vara ute på gatan igen. Det finns många grupper som skulle behöva tvångsinterneras om vi skulle gå den vägen för att ”skydda allmänheten”
Även notoriska fortkörare och de som gör sig skyldiga till ”vårdslöshet i trafik” skulle i så fall i rättvisans namn låsas in på obestämd tid.
Bara för att det handlar om indivder som majoriteten har svårt för att förstå sig på och identifiera sig med så blir det lätt att ropa på ”internering” som lösning.
Med bättre utbildning och handledning av assistenter och ett människovärdigare synsätt som utgår från individen med autisms perspektiv så blir situationen tryggare för alla partner.
Det är inte länge sedan en ung man med autism blev kvävd till döds av sin ”vårdare” för att han bet sig i armen utan att ”vårdaren” fick något som helst straff.
Det är betydligt vanligare att ”normala” individer begår brott mot de som har autism än tvärt om.
juni 22, 2009 at 8:11 f m
Tyvärr kan inte en gravt autistisk person väntas förstå sambandet mellan sina egna handlingar och – evt. otrevliga – konsekvenser. Klarar inte två vuxna personliga assistenter av att undvika tragiska situationer som den här ( var var de när den gamla damen överfölls t.ex?) så återstår i mina ögon inget annat än internering i sluten vårdform då personen är direkt farlig för andra och då följdriktigt även för sig själv – hade jag .t.ex sett min gamla mamma bli nersparkad hade jag absolut inte stått stilla och tittat på!
juni 22, 2009 at 8:29 f m
Detta är djupt tragiskt att samhället inte kan/vill/vågar agera. En sådan här person borde vara inlåst utan möjlighet att skada oskyldiga. Vad händer om han angriper en som kan försvara sig. Gäller nöd-nödvärn då? Det är dessutom svagt att ledsagarna inte hinner agera, detta då vid upprepade tillfällen. Dessa borde ha ett visst skadeansvar gentemot den som lidit skada.
juni 22, 2009 at 5:44 e m
Ja visst är det tragiskt för alla inblandade, kanske med undantag för den autistiske killen som nog inte begriper så mycket. Det visar att ett modernt samhälle har sina brister. På många sätt var det bra att man stängde de gamla sinnessjukhusen men vissa psykiskt sjuka far illa ute i samhället i dag.
juni 23, 2009 at 12:46 f m
Ofta tvingas den som har autism leva ett liv helt på andra människors villkor. Oförargliga beteenden som ofta har en lugnande effekt hindras, avleds eller bryts.
Ofta kommer agressionen utav ett bemötande som sker helt utifrån personalens villkor istället för att ta hänsyn till individen med autism. Det kan också komma av alltför tät och kontrollerande assistans.
Om det är någon som brustit här så är det assistenterna alternativt arbetsledningen som brustit. Det går inte att släppa kontrollen under en minut på det här sättet när man är ute i sammanhang som kan vara farliga för indivden med autism eller omgivningen.
juni 23, 2009 at 8:21 e m
Lennart, det som komplicerar det hela ytterligare är ju att en av assistenterna är 22-åringens pappa. Jag vet inte om det är helt lämpligt alla gånger att anställa anhöriga som personliga assistenter??
juni 23, 2009 at 8:51 e m
Lämpligheten i att föräldrarna är assistenter varierar naturligtvis från individ till individ.
Ibland glöms de bort av assistansbolag/kommuner och får kanske inte den utbildning/handledning som behövs. Ibland är de de enda som klarar av att behandla sina barn på ett människovärdigt sätt. Detta kan t.ex. vara fallet om det inte finns resurser runt omkring för att utbilda resten av asssistenterna.
Ibland är det en oerhört lång process att lära upp nya assistenter vilket gör att dett blir luckor när någon säger upp sig. Luckor som föräldrarna blir de enda som kan fylla.
juni 23, 2009 at 8:55 e m
Nej, det är verkligen diskutabelt om man skall anställa anhöriga som personliga assistenter i såna här fall med upprepade utbrott med för andra farligt våld! Tror det stod i primära artikeln att pappan sa ” jag kan ju se det komma och avleda honom, fråga om han vill ha en glass eller så!? ”
Visst, fine,men vad kan man vänta sig att pappan handgripligen gör när hans egen son begår våldsbrott ? – sätter sig på honom och förhindrar? – vilket ju faktiskt är enda sättet att förhindra att barn och gamla damer klarar sig helskinnade!
Nej, när någon är så våldsam tycker jag det är olämpligt att anställa anhöriga som ansvariga personliga assistenter även om anhöriga givetvis kan göra en betydande insats bara med att vara där, vara med etc etc…..
För restriktiva åtgärder är utifrån kommande personal lämpligare!
juni 24, 2009 at 7:33 f m
Lisbeth – om du läser artikeln så ser du att felet pappan och assistenten gjort var att släppa kollen under upp till en minut.
Det framgår inte på något sätt att de inte kunde få stopp på misshandeln när de väl var närvarande.
Det finns ingen anledning att betvivla att pappan kan avleda på det sätt han beskriver – varför en sådan nedlåtande inställning till det.
Problemet när det gäller individer med autism är oftare alltför mycket våldsanvändning som kan leda till en negativ spiral. En förälder har ofta lättare för att balansera detta än en anställd assistent.
När det i artikeln beskrivs ett fungerande sätt att undvika våldssituationer – varför i all världen vill du lyfta fram att enda sättet skulle vara att sätta sig på killen. Det är ytterst sällan en sådan lösning skulle behövas om assistenterna känner honom väl och har stor närvaro.
juni 24, 2009 at 7:27 e m
Ja, du Lennart,uppfattar du mig som ”nedlåtande” så får jag väl kontra med ” blåögd” då. För fast vi är helt överens om att avledningsmanövrar är ovärderliga ( och då från någon som är djupt förtrogen med just den här personen, som t.ex en pappa) så förelåg det, om man nu läser artikeln ordentligt, en potentiellt livsfarlig situation för den gamla damen. En krossad arm och sparkar mot veka livet….. då är det inte längre plats för att avleda och lirka, då måste man få stopp på detta beteende ögonblickligen.
Du pratar om att enda felet de personliga assistenterna gjorde var att tappa kontrollen ” en minut” ( var du nu får denna exakta tid ifrån? ) Men den tiden betydde mycket för den gamla damen. Och det fanns också en tidigare episod med en femårig flicka som blev misshandlad – hur mycket framgick ej – men du kan döda en femåring ”på en minut”.
Nej, för egen och andras skull bör denna person vara i skyddsförvar.
( Sen är det en helt annan femma att i såna här fall borde Brottsofferfonden kunna gå in och hjälpa de skadade !)
juni 24, 2009 at 8:04 e m
Lisabeth och Lennart; ni visar båda på hur svårt problem detta är. Sverige har nog ingen lösning på detta just nu. Vi har monterat ner de flesta boenden som skulle kunna vara anpassade för personer med olika psykiska problem. I stället finns de mitt ibland oss i vårt hektiska, röriga, hetsiga och mångfacetterade samhälle där det kan vara svårt att hänga med även för oss utan diagnoser. Självklart uppstår det problem! Jag har inte själv erfarenhet av människor med svår autism men däremot med Aspbergers syndrom, ADHD, borderline, akuta psykoser, antisocial personlighetsstörning med mera. De flesta av dessa blir oerhört stressade av plötsliga förändringar och röriga omgivningar. Var, i en storstad, kan de finna det lugn och den struktur de mår bäst av?
juni 24, 2009 at 8:33 e m
Hej , Rättsråttan!
Det finns troligen inga oaser i dagens stora städer där en gravt störd personlighet kan finna det lugn och den stabilitet som de mår bäst av. Även för en människa ” utan diagnos” ….. (ett vackert uttryck, tror jag skall börja använda det istf ” normal” ) kan storstadslivet få en att varva upp ofrivilligt, jäkta, stressa, må dåligt—–och varför skall människor till varje pris finna sig till rätta där? Det är ju ibland samma människor som tidigare levde ett omgärdat, skyddat, måhände både händelselöst och bundet liv på våra mentalsjukhus men var det livet verkligen bara av ondo? Har sett så många som omsider kunnat slussas ut i en ngt tillrättalagd vardag – men det tar tid! Och under denna tid skall de inte få tillfälle att förstöra för andra och sig själva genom att förväntas vara med i ett samhälle de helt enkelt inte klarar av!
juni 24, 2009 at 10:36 e m
Till att börja med så är autism inte en personlighetsstörning. Det är en gammaldags terminologi från den tiden det psykodynamiska synsättet var alenarådande.
Autism är ett funktionshinder som ger vissa typiska svårigheter som den närmaste omgivningen behöver ta hänsyn till för att det skall bli en fungerande situation.
Du kan göra de flesta människor med autism farliga på samma sätt som du kan göra de flesta människor utan autism farliga om du bara börjar tidigt med att behandla dem på ett människoovärdigt sätt.
Du kanske har läst om ”sveriges farligaste kvinna” som inte alls visade sig vara speciellt farlig när förhållningssättet gentemot henne förändrades
http://www.certec.lth.se/freja/
Det som fattas i förfärande många fall är fortfarande kunskap om funktionshindret hos de som arbetar med det. Det som också är alltför vanligt är att personalen tar fullständig kontroll över den funktionshindrade indivdens liv utifrån eget gottfinnande. Några exempel ur verkliga livet:
Personalen har bestämt att alla skall titta på TV på boendet, när då en av de som bor där hellre vill lyssna på radion i sitt rum så utsätts hon för ”kontrolltagning” fysiskt övervåld för att tvinga henne att ner i minsta detalj lyda personalen. Detta sker på hennes fritid i hennes eget hem.
Personalen bestämmer att en lämplig utflykt som alla skall följa med på är shopping på GeKås i Ullared. Den som vet det minsta om autism vet att mycket sinnesintryck är ett problem för många med detta funktionshinder. Naturligtvis kan det finnas enstaka undantag med individer som älskar mycket folk och shopping – men det är mycket ovanligt.
Att ta med hela gruppen på detta sättet är att likställa med misshandel – hur löser man då detta praktiskt så att personalen kan få göra sin shopping(som är den egentliga drivkraften för utflykten) – jo en extra dos med lugnande medel så blir gruppen hanterbar.
Med god kännedom om individen och med god planering och eftertanke om när var hur olika aktiveter kan göras och med ett synsätt som baserar sig på respekt för individen och de svårigheter hennes funktionshinder ger så är det inga problem att ordna ett fungerande boeende i en storstad.
Det är inte baserat på naiivitet utan på praktisk erfarenhet av hur ett förändrat bemötande påverkar agressiva tendenser.
Aggressivitet (som för det mesta riktar sig mot indivden själv i form av självskadande beteende) är i stort sett alltid en följd av ett felaktigt bemötande och bristande förståelse för vad funktionshindret innebär. Du kan ju själv fundera på vad som skulle hända om du straffade den som satt i rullstol för att han inte deltog i höjdhoppet på gymnastiklektionerna genom att ta bort allt som han tyckte var roligt att göra. Tänk sedan att den typen av bestraffningar genomsyrade hela vardagen. en del skulle definitvt bli aggressiva och en del skulle bli apatiska men mycket få skulle må bra av den behandlingen.
juni 24, 2009 at 11:07 e m
Det var en väldigt lång text, och säkert välskriven, och jag orkade sent på natten inte läsa allt, men kontentan är pga din långa text att kunskap fattas, och då verkar det inte mist som att pappan saknar den. Är det då allas vår skyldighet att tolerera pappans brist på kunskap p och kontroll i medmänsklighetens namn? Var går gränsen för vad vi ska tolerera? Vad är skäligt att vi ska kunna göra för att en svårt Autistisk ska kunna samleva med oss? De finns de som anser att pedofiler är sjuka. Hur många barn ska offras för att de ska kunna leva ”normalt”
Det är pappans ansvar att han son inte träffar folk. Flytta ut på landet etc om han nu tycker att han ska bo hemma. (Bor själv å landet, så jag skulle kunna bli drabbad) Då skulle han minska analt personer som kan komma i kontakt med honom, och pappan skulle kunna skärpa sig vid de tillfällena.
Vad jag försöker säga är att när går det bästa för en person före det bästa för de flesta (för att ställa en Star Trek fråga)?
Skrev också långt =)
juni 24, 2009 at 11:18 e m
Det är ett konstruerat dilemma.
Det bästa för individen med autism är ett människovärdigt bemötande av väl utbildade assistenter som minskar stressen och leder till att sådana här situationer inte uppstår.
Det bästa för de flesta är att individen med autism får ett människovärdigt bemötande av väl utbildade assistenter som minskar stressen och leder till att sådana här situationer inte uppstår.
juni 25, 2009 at 9:32 f m
Ja, Lennart, i det Utopia du skissar är dina riktlinjer absolut de bästa, både för individen med autism och för de flesta, d.v.s. omgivningen.
Dessvärre lever vi i en annan verklighet. Öpnna ögonen för den och tag med dina tankar dit, det behövs idealister för att föra samhället framåt och det behövs realister för att klara av det som det är.
juni 25, 2009 at 9:48 f m
Eftersom jag lever mitt i den här verkligheten och arbetar med de här frågorna dagligen så anser jag mig fullt kapabel att se vad som är praktiskt möjligt.
Jag vet av egen erfarenhet av arbete mycket nära de individer vi diskuterar vad olika förhållningssätt ger för resultat.
Vad har du själv Lisbeth för reell förankring när du diskuterar detta?
juni 25, 2009 at 5:19 e m
Bäste Lennart, skönt att någon känner sig kapabel att se vad som är praktiskt möjligt. Hoppas du sitter i en position där du har möjlighet att låta dina erfarenheter få genomslag!
Nu undrar jag bara, tillsammans med sign ” Hmm” – hur mycket acceptans skall man kunna kräva av oss ” utan diagnos” d.v.s. vi ”vanliga” i samhället? ”Hmm” undrade t.ex om pedofiler…. hur många barn skall råka illa ut för att de skall kunna leva normalt? Hur många äldre personer skall ”stängas in” i sina hem för att de inte vågar gå ut i en osäker tillvaro?
Jag fastnade för ett uttalande från den gamla damen med krossad arm ”Pappan kom och sa att han var hemskt ledsen. Och jag sade : vad hjälper det mig nu?”
( Det här är kanske bara s.k. snyftjournalistik? Men MIN mamma är gammal, nästan blind och rörelsehandikappad … kan du förstå att jag är på de små och svagas sida? )
Avslutningsvis frågar du efter min reella förankring att diskutera detta problem.
Jo tack, den har jag!
(Det hör inte till den här diskussionen, men av ren artighet kan jag väl upplysa om att mitt första arbete på mentalsjukhus var 1960. )
juni 25, 2009 at 6:59 e m
Om du har arbetat på mentalsjukhus sedan 60-talet så förklarar det en hel del av din syn på intellektuella funktionshinder och internering som metod.
På 60-talet var ju fortfarande varianter på lobotomeringen accepterat. Spännbälte och tung medicinering var väl också vanligt – eller hur?
Har du läst på om fallet freja?
Det begås över 100000 våldsbrott i sverige varje år. Ytterst få av dessa begås av individer med autism. Det är naturligtvis inte detta som är avgörande för om vi skall känna oss säkra i samhället eller inte. För din gamla mamma är det dessutom inte våldsbrotten som är den största risken utan de som är vårdslösa i trafiken – där finns det verkligen anledning att se upp för henne.
Med de förändringrar i assistansen som denna händelse med all säkerhet innebär så minskar risken för att detta händer igen. Naturligtvis kan man aldrig vara 100% säker.
Ungefär 50% av de brottslingar som suttit i fängelse återfaller i brott – innebär det att vi skall införa livslång internering?
juni 25, 2009 at 9:08 e m
Lennart: ”Ungefär 50% av de brottslingar som suttit i fängelse återfaller i brott – innebär det att vi skall införa livslång internering?”
Ja det anser jag om man har begått samma brott 3 gånger.
juni 25, 2009 at 9:33 e m
Slutreplik till Lennart Svensson
Hej, jag hade nästan väntat mig din reaktion på mitt senaste inlägg. Jag tror
våra födelseår skiljer sig en hel del.
Så t.ex.fick vi under utbildningen lära oss analys av innebörden i läst text ”Mitt första arbete på mentalsjukhus var 1960 ” var ett enkelt faktakonstaterande. Det betydde just det och inget annat.
Du gör din egen tolkning av denna mening och skriver så här ” Om du har arbetat på mentalsjukhus sedan 60-talet så förklarar det….”
(Men jag har inte arbetat på mentalsjukhus sen 60- talet. Jobbet var ett sommarvikariat. Sen har jag gjort annat….)
Hur som helst…. jag tycker vi hamnat långt från huvudproblemet.Vad jag ser har du fortfarande inte svarat signaturen ”hmm”
Du inledde tidigare en mer personlig approach med att ifrågasätta min reella förankring och kompetens att diskutera överhuvudtaget. Jag ser ingen anledning att redovisa någonting för dig och avslutar nu diskussionen.
juni 26, 2009 at 12:09 f m
Du har naturligtvis inte arbetat på mentalsjukhus sedan 60-telet eftersom de inte ens finns kvar idag.
Jag var lite snabb på tangenterna och det får du gärna göra en retorisk poäng av men visst har du rätt i att du hamnar ganska långt från ämnet.
Det skiljer säkert 15-20 år mellan våra födelseår och det skiljer säkert det dubbla i vilken syn på funktionshinder vi har.
Att du grundade din syn på funktionshindrade i 60-talets mentalsjukhus är inte förvånande (även om du inte arbetat där sedan dess) och jag förstår vad du menar med ett bundet liv.
Du behöver naturligtvis utöver vad du redan gjort inte redovisa någonting. Men det stärker naturligtvis inte heller ditt påstående om att du är realist i sammanhanget.
Vår syn ligger