Sidospår om nyanser

När man arbetar med, skriver om eller tänker på kriminella människor som tex Råttan gör är det så lätt att börja tänka på de kriminella som ”de andra” som om de var en annan sorts människor än jag. Detsamma kan gälla psykiskt sjuka. Man pratar om dem som om sjukdomen på något sätt tog bort deras mänsklighet. För närvarande håller man också på att ”diagnosticera” de kriminella med diverse neuropsykiatriska tillstånd som ADHD tex. En aktuell bok är en tankeställare om att se människor som annorlunda än vi själva. Jag tänker på Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Jag har inte läst den, och ärligt talat vet jag inte om jag nånsin kommer att orka läsa den heller. Den verkar vara känslomässigt tung att ta till sig. Jag har däremot läst tre recensioner av boken (i DN, SvD och Sydsvenskan) och jag tror att den kommer att göra nytta när det gäller att nyansera bilden av psykiskt sjuka. Sen har ju de flesta familjer i Sverige minst någon psykiskt sjuk person i släkten, men det talas det ju tyst om. Tänk om vi i framtiden skulle kunna slippa skämmas för våra psykiskt sjuka, annorlunda släktingar? Och kanske kunna hata brottet men inte brottslingen? Jag vet, jag är inte så himla nyanserad alltid jag heller men jag önskar i alla fall att det fanns mer nyanser i debatt och nyhetsrapportering. Ondskan är inte självklar, den kommer någonstans ifrån. Rekommenderar tex Jonas Gardells serie ”De halvt bortvända” på SVT.. tänker speciellt på porträttet av skinhead-pojken.

Explore posts in the same categories: Psykiatri, Samhälle

Etiketter: Ann Heberlein, brott, Jonas Gardell, Psykiatri

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.